amandagroove

"Restless" heter den, framsidan såg väl fin ut, så jag klickar på "handling";


En tonårspojke, som är traumatiserad av bilolycka som dödade båda hans föräldrar, blir förälskad i en tonårsflicka som är dödssjuk.


WTF? Inte sugen alls.

Det vankas hemresa, och jag o Chalo har köpt waaaaay too much booze. Btw!

I affären tyckte jag att det var lite väl många flaskor. Chalo tyckte att det var lika bra att köpa med sig. "Det var ju så billigt"! "Han har helt rätt", tänkte jag.

Chalo har packat sin väska, jävligt tight. Men han e nöjd eftersom den precis går igen, han skryter som bara den om sin underbara packning. (Han har tydligen packat på ett hemligt familje-sätt som ska vara så himla fantastiskt. Dvs han rullar sina t-shirts, ett knep alla känner till, men jag säger inget för fredens skull)

Jag frågar; men spriten då?
Han: Ja, enkelt. (Lägger ned nåra flaskor där det knappt får plats). Så, färdig!
Jag: Men hälften e ju kvar.
Han: Det är ju dina flaskor?
Jag: Jag har lagt ned min del redan...
Han: WTF! Hur mkt sprit köpte vi egentligen!!!???

Det blir FEST när vi kommer hem iaf, vi bjuder!

PEACE

Fick mail från bossen. Han skriver -bl.a- att jag ska närvara på maskeradfest. (Han understryker ska, förmodligen för att han vet innerst inne att jag kommer fly. Långt bort.)

Temat har en av våra kreativa avdelningar lyckats hitta på (dom måste ha lagt ihop flera lista hjärnor för att komma på detta alltså!) nämligen; *trummslag* SUPERHJÄLTAR!

Alltså dom måste SKÄMTA MED MIG!!!

Det kan jag bara inte gå med på, det förstör min image helt. Jag måste ingripa, jag kan inte va en superhjälte. Catwomen då el? alltså, vet dom inte att det bara är till för tjejer m extrema uppmärksamhetsbehov?

NO WAY, Josè

Alltså detta e så lame´t att jag blir mörkrädd. Vad ska jag ta mej till?!

Jag o Chalo tog oss en vecka+ att dra runt lite i Colombia. För att se mer än bara Medellin o sånt!
Vi flög upp till norra delen, karibiska kusten (krav från mej- SOL o strand). Hamnade i Cartagena de Indias först.

Tog in på ett spa-hotell utanför stan, jag behövde det, tyckte Chalo. Där hängde vi vid pool/strand 3 nätter+dar o sen tröttnade vi.
Vi stack in till stan, träffade Andrès på en trottoar. Andrès drev ett hostall, perfekt! De följande kvällarna hängde vi på just denna trottoar m A, han mixade drinkar o avslöjade allt han visste om allt o alla i stan.

Efter för många drinkar m is i (vattnet är för mkt för våra turistmagar) bestämde vi oss för att dra vidare. Vi tog bussen o åkte längst kusten.

Taganga i Santa Marta var ett ställe vi hängde på sista nätterna. Liten vik, men ack så trevlig strand. Hippies sålde smycken o gjorde musik för överlevnadsskull, o maten bestod mest av fisk. (mmm va gott tänker ni, usch tänker jag). Vi red på hästar vid stranden, solade oss o fick runttur av Juan, taxichafförn som visste var ngn extremt viktig fotbollsspelare växt upp. (Viktigt tyckte Chalo, själv har jag redan glömt hans namn).


Tänk om man alltid kunde leva så. Vet ni vad? Det kan man!

PEACE!

Jag fick tandvärk, det ilade i hörntanden så att jag knappt kunde käka. Plötsligt har Chalo trollat fram ytterligare en farbror, Diego, som visar sej vara just tandläkare.

Vi drar dit, jag har fina tänder utan hål tydligen. Måste använda tandtråd, säger Diego, o visar mej hur man gör. Phue, då kan jag alltså fortsätta äta en massa patacon o skölja ner det m cafè tinto utan att oroa mej!

Nu skulle jag behöva en faster/moster som är frisör, en som är massör, o en ranchero så är jag top notch!

Låt mig berätta om 1a dagen här, och familjen Q ställde till med julfest.

Vi var ute på stan under dagen, o köpte "tillbehör till festen". "-vilken fest?" undrar jag o Robin. Chalo svarar att han inte vet riktigt.
Nehej. Vi e jetlaggade o tänker att det är skitsamma, förmodligen inget som angår oss.

1h efter att vi kommit hem, ringer det på dörren. En släkting. Jaha, roligt, det hälsas o artighetsfraser utbyts. Det ringer på dörren igen. En släkting till, med familj. Jaha, "jättekul, men vad sker?" undrar jag o Robin igen. Chalo vet fortfarande inte påstår han.

Fler släktingar o lite annat tillbehör strömmar in o plötsligt bjuds det på colombianska alkoholhaltiga vätskor såsom "Guaro" o Rom/cola. Robin blir matad med olika slags korvar o ostar, sötsaker o inte minst chupitos. Maria blir erbjuden men tur som hon har vet hon hur man tackar nej på spanska. (Det gör alltså inte Robin, synd för honom).
Inget ont om det som bjuds, det är gott!

Jag börjar känna att sömntåget börjar rulla in på stationen, o Robin njuter av att få sitta ner en stund.

DÅ smäller det.

Rummet är mörkt, men inte ett ont anande för de. Volymen dras ned, men Maria o Robin tänker att nu e de slut på festen. Chalo kommer leendes fram. "Vad ler du åt?" undrar Maria. "Jaa.. det skal du allt få se snart..." svarar Chalo så hemlighetsfullt att Maria nästan trillar av pallen av nyfikenhet. Robin bryr sej inte (dvs fattar inte).

En orkester står plötsligt i vardagsrummet! Papalleros. Colombianen med dragspel o mikrofon ropar: "Robin, Maria och Gonzalo; nu ska ni få se hur man festar!"

Utan att vi hinner blinka, har orkestern dragit igång o tonerna av sydamerika strömmar ur högtalarna som de har släpat in. (I lägenheten!).
Farmor Nora bjuder upp tills dans, o Robin gör sitt bästa att hålla hennes takt (!)
Gentlemannnen Raul tar med sig Maria o visar vart skåpet skall stå, enligt colombiansk rytm. Svetten rinner nedför kroppen o Maria har svårt att hålla igång så många låtar, så hon överlämnar Raul, 75år, tillslut till nästa ungmö.

Ända in på småtimmarna är vi igång med dans, grillning, skålande o sång tills vi tillslut ger upp o slänger oss i säng, totalt utmattade.

Dagen efter har Robin o Maria träningsverk i hela kroppen o farmor bara skrattar åt oss.


Ehh jaaah.

Backe upp och backe ned. Berg och djupa dalar, lummig o grönt -DET är Medellin.
Hittills har vi dragit runt i Antioquia, hälsat på runt bland tjocka släkten (snarare vältränade släkten) o chillat i pool ute på landet. Inte så mkt i Medellin- dvs ÄN. Ska börja med det fr o m NU.

Smakade på ko-mage. Inte så värst, enligt mej, men Chalo o Robin gillar´t...! Liiite jobbigt när man ser det där slaffsiga o håriga små hålen som finns i magen på en ko (på alla magar?). Om ni hajjar?

Jag har även ätit griskött, dvs smakat. Phue! Livet är hårt för mej här, de kör med mej.
Gått över en hängbro med varningsskylt: PELIGROSO. Utan att trycka i mej en karta lugnande innan. (Börjar jag bli vuxen?)
Prutat ned priset på marknader, jag e proffs sen innan (INDIEN 2010 hallååå) o Chalo fyller i, så det blir billigt!

Vi har varit på en liten liten bar, där jag såklart tog över Dj-andet med besked. Killen youtube-ade musik o jag styrde kosan dit direkt: "flytta på dej så ska jag få fart här". Och ja- fart blev det. Dansade tills gryningen, chupitos m guaro flödade o fyllekäk m colombianska likasinnade.


Det är billig öl, god mat och behagligt klimat. Alltså allt som inte finns hemma!

PEACE!

Jag kommer hem från jobbet, går raka vägen in på Rimi, handlar mat i godan tro o skvallrar lite m Angelica. Inte mer än 15min senare är jag ute igen- för att upptäcka 3 brandbilar, 1 ambulans och 1 polisbil utanför huset.

Jag suckar, o skojar m Angelica om att "nu har väl ungjävlarna lekt m brandalarmet igen."

Jag upptäcker Julia o Cornelia lite längre bort o ansluter mig till dom. Undrar varför dom är så hysteriska?
Det är tydligen hos oss det brinner.
Brinner? Ni menar väl förstårs att det är hos oss brandlarmet gått pga fläkten i köket inte e på?
Nej, det brinner.

Hoppsan.

Julia o Corn drar upp till lägenheten för att se vad som sker, jag stannar. Inte pga rädsla, utan pga att vi bor på 10e våningen o brandmannen förbjuder mig att ta hissen för tillfället.

Väntan är för olidlig o jag blir otålig.

Tar alla trappor upp. Efter (vad som känns som ett dygn) e ja uppe, svettig o jävlig. Möter Brandman X utanför lägenheten. Han ska ta hissen ned; Jaha, muttrar jag. Det var d jävligaste.
Brandman X tycker att jag ser ut som om jag skulle klättrat upp för Eifeltornet, och jag tycker att d nog var i princip i den kalibern.

Väl inne i lägenheten står Cornerlia o fnittrar. Jag tittar nyfiket in. MINSANN, herr Brandman Snygg står o berömmer hennes heroiska insatts; "Flink jenta!" säger han.

Sedan får han också syn på mig. Jag besparar honom besväret denna gång o säger själv: Dags att börja gymma.
Han håller med.

När allt är över skojar Julia o Cornelia drömmande om att nästa gång bör rabarberpajen vara på plats, som tack för att de ville komma så snabbt.
Jag: ja, tänk vilken syn! jag kommer hem från jobbet o här sitter ni m nåra brandmän o äter paj!
Julia: Ja, m bar överkropp.
(Vem sa ngt om bar överkropp....?)

De pratar drömmande om att brandmännen sparkat in dörren till ngt slags viktigt rum nede i entrén, o om vem som var snyggast o vem som lyfte bort dörren till vår lägenhet.

Det krävs 3 glas rödvin för att få ner dem på jorden igen.

Snackade nyss m min kompis Pia som bor i Barcelona, staden man en gång älskat. Hon är hemkommen från Uruguay där hon hade det fantastiskt och känner sig nu extremt uttråkad o saknar sin semestertid.

Jag e HELT säker på att jag var indian i ett tidigare liv.

Min kompis säger att det är för att jag är hälften man/hälften kvinna, men alla som har en hjärna förstår ju att det är (näst intill, det existerar ju alltid undantag här i världen) omöjligt. Men ibland undrar jag...